.

Nej, jag mår inte bra men anledningen till att motsattsen ständigt blir mitt svar är för att det här är min börda att bära. Det är jag själv som har satt mig i den här situationen där jag helt enkelt inte mår bra i. Det är lättare att säga att allt är bra och le åt saken istället för att förklara något jag inte själv rikitgt förstår. Jag mår som jag mår av så många olika anledningar, så många små saker som numera är ihopklumpade till ett berg.

Jag är inte nöjd med mig själv som person vilket gör att varje misstag, varje snesteg, varje bråk, varje spydig kommentar, blir otroligt mycket svårare. Jag tar allting onödigt personligt efter som jag inte ens själv tycker om mig. 

Vi har alla problem numera. Ingen av mina vänner verkar fullt ut lycklig. Och kanske är det så när man närmar sig slutet på tonåren, eller så är vi bara en otroligt deprimerad generation. Jag ställer hellre upp för de vänner som behöver mig än att besvära dem med mina problem. Jag kan må bra när jag är med mina vänner och jag kan må bra när jag inte klarar av att må dåligt. Jag kan bita ihop och göra det som förväntas av mig och jag kan leva med det. Men jag inser ju själv att det inte är ett liv att leva där man aldrig känner sig hemma, eller nöjd. Men tills jag kommer på en lösning eller tar itu med det så kan jag leva med det. Jag måste leva med det. För i dessa tider har jag inte tid att må dåligt och tycka synd om mig själv. Jag måste må bra och jag måste le, för mina vänner och min familj.