.

När slutade jag leva mitt liv och istället ägnade min tid åt att leva som andra vill att det ska vara? Jag censurer min glädje för att inte såra de som inte är lika glada. Jag offrar dagar som jag har tillägnat åt mig för att jag inte vill svika den vän som behöver mig. Jag skrattar annorlundare för när någon berättar ett skämt förväntar de sig att man ska skratta högt. Och jag kan inte det. När jag tycker något är väldigt kul så kommer det inte fram ett ljud. Jag håller inne mina aggretioner för att jag vet att den andra personen bara kommer brusa upp och det hela kommer vilket som sluta med att jag ber om ursäkt och går och misshandlar min själ.

Alla de här sakerna är bara tecken på omognad. Komiskt nog var jag mycket friare i mitt sätt att vara när jag var yngre. Då skrev och sa jag precis det som föll mig i. Numera vågar jag inte ens skriva här i bloggen vad jag egentligen känner eftersom i stort sätt alla jag känner läser den här bloggen och självklart tar de åt sig. Även fast jag, vid tiden då de läser det, redan har kommit över det. Mitt sätt att släppa saker och ting är ju genom att skriva det. Get it out of my system.

När jag gick i åttan/nian åkte jag med mamma till cypern och skrev en artikel om det. Mamma berömde mig för mitt sätt att skriva - det var så ärligt och sött. Min mormor sa i stort sätt samma sak och alla som läste det skrattade åt mitt härliga sätt att skriva. Jag förstod inte grejen med det. Det är väl klart att man skriver det man tycker? Hela artikeln skulle vara upplagd som en dagbok. En resedagbok. Så då är man väl ärlig?

Är det inte så med min blogg? Eller mitt jävla liv? Det ska vara en självklarhet att göra det man vill göra och säga det man vill säga. Men på något vänster har jag lyckats växa bort från den egenskapen. Jag kan i stort sätt aldrig tänka på mig själv. Och när jag väl gör det får jag stora stora skuldkänslor och beter mig som en jävla efterbliven idiot för att gottgöra mig. Vilket bara gör det hela ännu värrre eftersom då tror personen i fråga (läs: Jonas) att jag bara larvar mig och blir ännu surare.

Kanske är det bara grejen att jag aldrig kan göra något rätt? Eller att den senaste tiden har jag mått riktigt uselt och jag har inte vågat säga det till någon eftersom jag inte vill framstå som självisk. Jag är inte den enda personen med problem och enligt min bästa vän har jag allt. Det kan ju vara det att jag samlar allting som händer i en liten burk och när burken är full häller jag den över hela kroppen och blir helt hysterisk och måste få alla andra att må bra för att själv må bra? För det finns ingenting som heter "bryr sig för mycket". Jag väljer bara att trösta andra för att inte hantera min egen smärta. För skulle jag göra det skulle jag svika andra människor runt omkring mig. Skulle jag göra allting jag egentligen vill göra för att må bra skulle jag (förutom att råna en bank) verkligen förlora vänner jag verkligen bryr mig om. Det här är helt ologiskt och bara jättekomplicerat.

Det är knepigt det här. Gör jag inte det jag vill göra så mår jag dåligt. Jag gör det jag vill göra så mår jag nästan ännu sämre. Är det fortfarande bara jag som är helt övertygad om att jag har en hjärntumör? Det här är inte friskt beteende.