.

Jag är en riktig drömmare, en tänkare, och tänker ofta längre än vad jag egentligen behöver. När jag går och lägger mig ligger jag och försöker planera upp hela dagen, allt från vad jag ska ha på mig till hur mycket sallad jag ska ta på lunchen. Det jobbiga med det är att när det inte går som planerat blir jag ledsen, näst intill sårad.

På lördag ska jag ha släktkalas och pappa kom på den fina idén att jag även borde ta med mina vänner. Så självklart börjar jag sätta mig in i tanken på att ha både släkt och mina bästa vänner på plats. Och de vänner jag delade nyheten med var helt med på det. Fram till idag då Jonas pappa upplyste honom om att de skulle fira 100 års dag då (Jonas, hans pappa och två bröder blir 100år tillsammans, plus att lillebrodern fyller år på fredag) och självklart samma tid som jag ska ha mitt kalas. För Jonas kommer ju självklart familjen i första hand, det är ju så det ska vara. Där föll då min tanke, min dröm, och jag blir helt knäckt. Det tar ett tag för mig att smälta saker och ting när det inte blir som jag tänker mig.

Nu går jag på en bygglinje och jag hade en klar bild av hur det skulle vara innan jag började. Jag var väl medveten om att det var en mansdominerande linje och jag var helt beredd på det. Jag kan ju stå på mig och säga ifrån när det blir för mycket. Jag vet ju precis hur jag ska hantera de jobbiga situationer jag kommer hamna i. Inga problem, det där kommer gå gallant!

Men jag är ju inte så stark. Jag vill gärna tro att jag klarar allt och att jag kan stå på mig men sanningen är den att jag är för feg och för liten för det. Jag vill inte ta den platsen det krävs att ta för att säga ifrån. Jag tänker att jag skulle förstöra stämningen och göra folk illa till mods. Så istället skrattar jag åt deras förnedrande kommentarer, eller gör narr av mig själv genom att låta dem kalla den som gör fel för "tjejen".

Den enda som blir illa till mods av allt det här är ju jag. Det är ju bara jag som mår dåligt av att låta dem ha roligt på min bekostnad. Det värsta med det hela är att jag är så jävla medveten om det. Jag är inte så korkad att jag inte förstår att de dem gör är fel, att det jag gör är fel.

Självklart försöker jag bortförklara mig själv med att det faktiskt inte var så hårda ord de sa, att det inte var så jobbigt som jag tog det. Men egentligen spelar det ingen roll vad det är de säger för så länge jag tar illa upp eller känner mig träffad eller till och med förnedrad, ja det säger ju sig självt att det är fel då.

Så vad är det svåra? Varför kan jag inte bara säga lugnt och sansat att det där inte var sjyst sagt, att jag tog illa upp och tyckte det var onödigt? Eftersom jag inte säger något så kan det ju omöjligt bli bättre. Då kan jag omöjligt trivas bättre än vad jag gör nu. Att jag inte säger emot sänker bara min självkänsla och får bara mig att må dåligt.

Innan jag började på bygglinjen var jag jätteglad för bytet. Att få lämna teknikarna och datorerna bakom mig och istället göra det jag älskar: att bygga. Såga, spika, skruva, borra, slipa, tälja, putsa, limma, häfta... Jag älskar ju att pyssla, arbeta med händerna, se resultatet på en gång. Det här är ju verkligen en linje som verkligen passar för mig. Men på grund av min feghet och min konflikträdsla känner jag mig nu tvingad att gå upp varje morgon att gå till skolan. De har blivit någon slags straff, en pest, bara för att jag vantrivs så förfärligt.

Jag har en tendens till att ge upp alldeles för lätt. Jag sitter redan nu och funderar på att sluta gå till skolan, stänga av mobilen och kanske gräva mig en grop ute i skogen någonstans, istället för att bara ta itu med problemet.

Jag mår som bäst när det går bra - självklart. Jag mår ännu bättre när jag ser till att det går bra. När jag genom att säga något får det att bli bättre, eller göra något så det blir bättre. Om jag bara står på mig och säger ifrån nästa gång jag känner mig missbehandlad så kommer jag må bättre och på så sätt göra bättre ifrån mig.

Jag måste sluta låta mig själv känna mig underlägsen när det egentligen inte är så. Jag måste verkligen sluta låta alla dessa kommentarer tära på mig och istället vända dem till någon slags kämparglöd. Jag vet att jag är bra på det jag gör och jag vet att jag kan göra så jävla bra ifrån mig. Det enda som håller mig tillbaka är jag själv eftersom jag låter mig själv om och om bli styrd av vad andra tycker, vad andra säger.

Det jag önskar mig mest av allt i födelsedags present är att lära mig att säga ifrån. Lära mig att stå på mig och få en jävla bra självkänsla. Jag vill vara säker på vem jag är och vad jag gör och varför jag gör det. Jag behöver inte ha hela mitt liv planerat, jag måste bara veta varför jag gör det här just nu. Varför lever jag just nu? För vad lever jag? Vem är jag i den här stunden?

Jag vill bara kunna gå och lägga mig med gott samvete. Känna att jag har gjort det jag vill göra. Inte det andra förväntar sig av mig eller vad andra vill att jag ska göra...

Kanske bryr jag mig för mycket helt enkelt. Eller så tänker jag för mycket som vanligt. Jag vill bara leva för stunden istället. Inte tänka på hur det kommer bli imorgon utan istället hur det är idag. Jag önskar att jag kunde leva mer i nuet än vad jag gör.

Det är så lätt att säga att man ska ändra sig. Jaja, jag ska stå på mig mer nästa gång. Men jag har levt så här i arton år snart. Jag har alltid valt den lätta vägen. Jag har alltid tagit på mig skulden, även om det inte är mitt fel, bara för att jag inte orkar bråka om det. Jag har alltid låtit folk behandla mig på det sättet som behager dem inte på det sättet som får mig att må bra.

Fan vad jag inte orkar med mig själv just nu. Jag skriver ju om det självklara. Jag säger ju själv vad som behövs ändras - så vad fan är det svåra? Det är jag som får mig själv att känna mig urusel. Det är inte de kommentarer mina klasskamrater fäller som bryter ner mig utan det är jag själv som gör det genom att låta dem komma åt mig. Det är jag som tillåter deras kommentarer att lägga sig och tära på mig. Hade jag bara varit lite stoltare över den jag är hade deras ord inte betytt något för mig. Då hade det bara varit ord. Då hade det inte gjort ont i mig och det hade inte fått mig att arbeta sämre. De hade inte berört mig. Om jag bara var stoltare, säkrare och tydligare... Om.