.

Det blev en zombieinvation och jag och min vän var tvunga att lämna landet. Efter dagar av rymmande och dödande hittade vi ett litet hus uppe på en kulle. Där bestämde vi oss för att bo. Min vän var dum nog att ställa sig vid fönstret när vi var inne i stugan så zombierna utanför såg oss och började gå upp för trappan som ledde till dörren. Min vän frös till och stirrade panikartat mot dörren. Jag tog tag i närmsta kökskniv och öppnade dörren. Jag högg, skar, kapade och slet tills de alla var borta.

Timmarna, dagarna, veckorna, passerade och hur vi fick tag på mat framgick inte. Vi hade nu lyckats isolera oss genom att sätta upp ett högt stänsel med taggtråd runt hela kullen. Vi hade även ordnat så att dörrarna var någolunda säkra. Förvirrrande nog så hade vi fortfarande några zombier utanför huset som väntade på oss, väntade på att få se oss, så det kunde jaga oss och sedan döda oss. Men jag skulle inte dö. Jag skulle klara mig ur det här.

De gångerna någon zombie hittade upp till dörren hög jag, skar jag, kapade jag, slet jag, tills de var borta. Sedan slängde jag deras kroppar till de zombier som var kvar. Livets kretslopp.

En inte så speciell dag lyckades en zombie ta sig in i huset. Den bet min vän. Och min hund som jag faktiskt hade. Jag döda alla tre. Bara det att min vän inte ville dö. Jag hade bara skurit henne på halsen, samma sak på zombien. Och alla vet ju att det är hjärnan man måste hugga i. Så jag hög zombien i huvudet. Hans skallben hade mjuknat så min kniv sjönk in en bit. Min vän däremot... hennes skalle var tjock, hård och färsk. Jag fick ta i allt vad jag hade och på det tredje försöket knäckte jag skallbenet och blodet rann ut. Det var lite trögflytnade och ganska mörkt. Jag hade blod på tröjan. Även de här kropparna, asen, slängde jag ut till de övriga zombierna.

Nu var jag själv. Ensam och arg. Hade tappat livsglädjen och förstog inte vad det var jag kämpade för. I denna frustration lyckades jag döda alla de zombierna som var innanför stängslet. Jag lyckades ordna upp gården så det blev hemtrevligt. Jag lyckades göra ett land där jag odlade grönsaker. Jag lyckades plantera äppelträd och bygga ett skjul till alla trädgårdsverktyg.

En dag när jag hade varit ute på min, tydligen, dagliga promenad utanför stängslet, såg jag att det var folk innanför stängslet igen. Jag förstog inte hur det lyckades komma in eftersom de inte var tillräckligt smarta för att klättra och jag visste att det inte var något hål. Jag smög mig fram med min sabel, som jag självklart alltid hade på mig, och såg att det var människor! Två stycken män med en bil och mat, och hund. Jag gick fram och hälsade och de gjorde sig hemmastadda. Allting flöt på som i en dröm (hmm...) och huset blev större och större och trädgården lika så.

En annan dag kom det ett motorcyckel gäng, med en stor lastbil efter sig. De behövde någonstans att bo medan de ordnade soppa till deras stora cycklar (som de själva uttryckte det). Självklart sa jag, eftersom det var ont om människor behövde man ställa upp för de få som kom ens väg.

Det jag inte visste var att i den stora lastbilen var det zombier som de höll på att exprimentera med. Men alla vet ju att man som vanlig människa inte ska göra det. Man ska bara hugga, skära, kapa och slita tills de är borta. Självklart lyckades de här zombierna, dessa äckliga blodtörstiga varelser, rymma. De var arga och hungriga. Snabba och många. Jag kunde inte hugga, skära, slita och kapa. Jag såg ingenting. De var överallt. Den drömvärld vi hade lyckats skapa försvann till den värsta mardrömmen de fanns. Det var mörkt och alldeles för varmt, det brann och huset var fyllt med rök. Det här var helvetet.

Jag vaknade med ett ryck och det tog ett antal sekunder innan jag insåg vart jag var och att det var en dröm. Jag la mig på Jonas bröst och höll i honom hårt. Efter att ha kollat efter så han inte var en zombie självklart. Tredje gången jag har drömt det här. Säger man inte att drömmer man en dröm tre gånger blir den sann. Men det kanske bara gäller härliga drömmar?