.

Det jag ogillar, nästan, mest med mig själv är min ovana att ge upp så fort livet inte går min väg. Som igår ville jag låsa in mig på mitt rum och sätta mig i ett hörn tills allt var över. Jag har en tendens att alltid göra så när jag känner att det börjar bli för mycket och för snett. Jag har väl däremot fått gudagåvan att inse när jag blir så där och istället för att lägga mig ner så kämpar jag framåt mot bättre dagar. Jag har inte råd att ge upp. Jag har för många vänner på mina axlar och för mycket ansvar här hemma för att gå ner mig totalt. Och det är det som håller mig vid liv och drar upp ett leende över läpparna.

När jag läser gamla dagböcker där jag skriver om hur jag önskar att jag var inser jag att det är så jag har det idag. Idag har jag allting (utom jobb och klassens snygging Sean-Michel) som jag drömt om sedan jag lärde mig drömma. Så varför ge upp? Varför gräva ner mig och tro att problemen blåser iväg? Varför inte bara njuta av de liv jag äntligen har? Precis, och det är det jag gör nu. Idag har jag skrattat, nästan hela dagen.

Det känns som att jag aldrig har tid för mina vänner samtidigt som jag är med dem hela tiden. Allt är så ytligt numera. Jag hänger inte med på vad som händer, jag uppdaterar mig inte i deras känslor och hur de mår. Jag är med folk hela tiden, aldrig med mig själv, men ändå känner jag ingen längre. Känns det som.