.

Hela dagen har jag fått höra så fina saker om mig själv. Saker som jag inte ens visste var en egenskap och ord jag inte riktigt förstog innebörden av mer än att de betydde något bra. Det lustiga är bara att jag inte uppfattar att det är mig dem pratar om. Jag ler artigt och tackar så mycket men vänder mig om och försöker lista ut vem de pratar med. Jag är inte speciell eller bra, händig eller vacker. Jag är bara förvirrad och en aning galen. På gränsen att gå under om de inte vore för de där orden som ändå beskriver den jag, antagligen, är egentligen.

Bente sa så fint idag, om det här med bygg och min förvirring (dock inte ordagrant): Nu har du ju i alla fall listat ut vad det är du inte vill hålla på med. Och det är inte helt fel det heller.

Det fick hela grejen att kännas mycket lättare. Kanske måste jag inte hitta det som är min väg utan att prova mig fram och hitta de som inte är det. För tillslut kommer svaret vara uppenbart.

Nu kom pappa hem. Han var för full för att komma in på Stampen. Ingen ensamtid för mig inte...