.

Det har varit en fartfylld vecka. Lite för fartfylld för lilla mig. Det här med stress och fullplanerade dagar är inte min stil, det är inte så jag kör mitt race. Jag känner så tydligt när det blir för mycket. Min kropp står för det mesta men även mitt huvud, mitt sinne, reagerar. Jag blir så skör, så lättstött och svag. What ever.

Jag vill verkligen kunna sjunga. Så där bra. Typ som Whitney Houston sjöng en gång i tiden. Det är så lätt att förmedla hur man känner i sång. Man kan verkligen få fram smärtan eller glädjen i rösten och det är på något sätt lättare att sjunga om det än att skriva eller prata om det.

Jag hade tänkt skriva ett djupt inlägg om vad som händer runt omkring mig, om mina vänner och familj och om mig. Hur allting ligger till och hur jag mår av allt det här. Men det går inte. Jag kan inte publicera. Det är för privat. Hur gick det här till? Jag känner mig inte längre delaktig i allt som händer. Det är verklgen som att jag är outside looking in. Det är lustigt hur man kan tappa allt så fort... Hur man kan vara nöjd med det man har, men inte trivas. Hur man trivs med allt, men inte är nöjd. Kanske är jag bara bortskämd och vill spara kakan medan jag äter den eller så är allting bara fel. Som att jag nöjer mig med nästbäst för att jag helt enkelt inte orkar, eller vågar, sträva efter det bästa.

Jag har alltid gett upp. Jag har gått på gymnastik, prickskytt, jazzfunk, måleri, karate och jag har försökt mig på att använda ett gymkort och att bli modemedveten. Jag har försökt vara skatare, gothare, poppare, flickig, flirtig, plugghäst, tjockare, smalare, brat, emo, rödtott, fjortis, whitetrash, självsäker, målmedveten, självständig, vältränad, sportig... you name it! Det är väl så man ska göra. Prova på allt. Men jag har aldrig slutfört något. Jag har aldrig provat något tillräckligt länge för att se om det passar mig. Jag har bara släppt alla tankar jag har haft innan och hoppat till nästa.

Jag är lite trött på att inte veta vem jag är eller vart jag ska. På något sätt önskar jag att jag som liten blev satt i en roll jag var tvungen att spela hela livet. Så jag inte skulle behöva fundera ut vem jag är. Att det redan låg framför mig på ett silverfat.

Det är kanske inte ett sätt man vill leva på i längden men jag känner mig så utanför. Jag vill ha mål att följa, ett drömyrke och en idé av hur mitt liv ska se ut om 10 år. Om 10 år kommer jag antaligen fortfarande sitta som ett stort jävla frågetecken och undra vad fan som gick snett.

Anledningen till att allting blir så här stort är för att det känns som att om jag visste vem jag var och vart jag skulle så skulle jag kunna hjälpa mina vänner när de är vilsna. Men jag kan inte hjälpa. Jag kan inte komma med råd eller vara en bra förebild eller ens en stödpelare. För jag är den ostabilaste människan man kan förlita sig på.

Det är inte sant. Nu dras jag med i att vara deprimerad. Jag är en bra vän och jag är bra på att lyssna och ställa upp. För är det något jag är säker på så är det att de vänner jag har nära mig är anledningen till att jag mår så bra som jag gör. De får mig att må bra och känna att jag faktiskt tillför något i världen. I vår lilla värld i alla fall.

Jag avslutar väl med det här: Jag är en bra vän.

Jag måste bara dra ett litet internskämt mellan mig och Denise, om det inte är några fler som har fått delta i denna rolighet. Kände att det var lite passande med tanken på att ämnet var "förvirrad":
- Vet du vem jag är?!