.

Patetiskt nog är jag rädd. Jag är rädd för att ringa dig för jag är rädd för vad jag ska få höra och hur du ska må. Jag är rädd för att jag kommer ringa och du inte svarar. Jag är rädd för att vara hos dig för jag vet att jag kommer säga fel saker, jag kommer inte kunna göra det bättre, samtidigt som jag är rädd för att inte vara med dig eftersom jag vet att när du mår dåligt finns inte rätt och fel. Då gör du det du känner för. Impulsiv. Jag är rädd att det slutar illa. För nu är måttet rågat. Du har varit med om så mycket, du bär så mycket smärta inom dig och nu har det brustit.

Jag finns där för dig och jag vill att du ringer. Du är ingen börda för mig. Jag suckar inte när jag hör "It's Britney bitch - bumbadumbadumbadum" , jag ler. Det känns bara som att alla är så mycket bättre än mig, på att hantera det här. Alla har sådan visdom och erfarenhet. Alla känner samma sak och förstår. Jag förstår väl inte antar jag. Jag är bara förbannad för att han har gjort så här. För att jag lät det hända. Jag borde för länge sedan ha förintat honom.

Jag vill inte att du mår så här. Jag vill krama dig och du ska skratta och säga att jag kväver dig. Jag vill se dig skina så som bara du kan.