.

Igår kväll. Rättelse: Igår natt. Kunde jag inte somna. Sömnlösa nätter gör mig matt. Det är under sömnlösa nätter jag tänker på allt som kunnat vara. Under sömnlösa nätter känns det som att jag känner allt. De hårda orden som hämningslöst spottats mot min hud. Brännande beröringar under falska förhoppningar.

Jag ser mig själv som trasig. Varje gång någon sårat mig, eller lämnat mig, har det lämnat sådana tydliga spår på min själ. Varje gång jag har sårat, eller lämnat, någon har det blivit ännu tydligare spår, ännu djupare sår. Det är så lätt att förlåta andra för deras misstag men att förlåta mig själv... Det är det som tär på mig mest. Det som får mig att hata mig själv under sömnlösa nätter. Det som får mig att vilja slå mig själv så hårt att det svartnar för ögonen.

För hur förlåter man sig själv? För de gånger man såg vad som skulle ske och lät det hända. För de gånger man i ren envishet låtit en vän lida för att inte vika sig för sanningen. För de gånger man sårat någon bara för att man själv är förstörd.

Det är sömnlösa nätter som får mig att undra om allt är värt det. Att jag vid artonårsålder känner att här tar det slut, nu orkar jag inte mer.

Nej, sömnlösa nätter skrämmer mig. För jag blir någon jag verkligen inte vill vara, eller är. Det får mig att känna för mycket. Får mig att vika mig dubbelt, hulkandes, i fuktiga lakan. Får mig att ifrågasätta självklarheter och tveka på gamla beslut. Det får mig att frysa fast det är alldeles för varmt. Får mig att sakna att ha någon bredvid mig som plockade upp alla bitar som föll. Under sömnlösa nätter.  

Det spelas upp som en film under ögonlocken. Det känns lättare att skylla på dig, hata dig för att du krossade mig. Det känns lättare att tro att det var du som förstörde vår saga. Att det var du som pissade på det vi hade byggt upp. Det känns lättare att hata dig för att du slutade älska mig. För att du gick vidare som om vi aldrig betytt något för varandra. Fast jag vet ju att jag lämnade dig långt innan du lämnade mig. Jag var självisk, korkad. Tog dig för givet och trodde att jag kunde bete mig hur som helst utan att du skulle ta skada av det. Kanske är det väl sättet det hela skedde på som har fått mig ur balans. Som fick hela min värld att rasa och fick mig att bygga upp någon slags meningslös mur som skulle skydda mig från allt ont men istället lämnade mig bortkopplad från allt gott.

När man vaknar efter en sömnlös natt känns allting ganska diffust. Som att man går omkring i cirklar i en tät dimma. Man skrattar lite högre, lite lättare, för att kväva tankarna som hållit en vaken. Man pratar lite mer, ler lite större, för att ingen ska se att man under natten gick mitt itu. Att man slitit ur sitt hjärta och spenderat de vakna timmarna med att försöka komma på vad det är för någon knapp man ska trycka på för att sluta känna allt. För att sluta må så jävla dåligt. För att släppa det som varit och njuta av ovetskapen av vad som kommer ske längre fram. För att åtminstone kunna gå en månad utan att skriva sådant här.

Låt som spelas på repeat: Pink - Glitter In The Air