.

Kommer jag någonsin få känna hur det känns att vara den som går vid din sida? Den du ringer när det händer något? Den du kollar efter när du sagt ett skämt? Den du hoppas du ska möta på stan? Den du älskar att hålla om under nätterna?

Jag är ju en drömmare. Jag tycker om att drömma mig bort. Tänka ut olika scenarion på hur jag önskar saker och ting var eller saker jag önskar jag hade mod nog att göra. Ibland drömmer jag någonting så mycket, så starkt, att jag nästan tror att det är sant. Att det känns som att det faktiskt har hänt. Kanske är det just de drömmarna som får mig att gå sönder lite. För jag hatar att bära på allt det här medan du går runt där i ovetskap. Kanske skulle du öppna ögonen, och se mig, om jag bara sa som det var. Om jag bara fick dig att inse att jag står med mitt hjärta framför dig och bara väntar på att du ska ta upp det och stoppa in det i mig igen. Kanske skulle jag ge dig allt om du gav mig chansen. Kanske skulle jag inse att det just bara är drömmar det är, att det inte alls är lika romantiskt som jag har fantiserat det. Kanske skulle jag bryta ditt hjärta också när jag inser att drömmen inte är sann. Att gå runt med de här tankarna, se dig men inte säga något, gör att jag dör lite inombords. Istället för att ställa mig på knä och dramatiskt öppna mitt hjärta för det, väntar jag. Väntar på att du ska göra det istället. För innerst inne vet jag att det är omöjligt. Jag är ingenting i dina ögon eftersom någon annan bländar dig. Så jag väntar. Kanske väntar jag på dig eller på att någon annan ska skymma min sikt. Men varje dag känns som en kamp. För jag kollar efter dig hela tiden, hoppas på att du ska komma och le, ge mig en hastig kram och göra min dag. Jag går omvägar i hopp om att jag kanske ska möta dig och byta några artiga fraser. Det är väl sant att kärleken gör en galen.

Så nu har jag skrivit det, trotts att det tog emot rejällt. Jag tycker inte om att läsa om hur patetisk jag är. För det är precis vad det här är. Det finns hur många killar där ute som helst som jag skulle kunna dregla efter, kanske till och med ha en framtid med, men jag väljer den som jag verkligen inte kan vara med. Det är väl just det som är charmen, det som gör det hela så mycket mer spännande. För skulle jag få dig, eller du mig, skulle det vara som att vinna de där miljonerna på jackpot. Det händer liksom inte.

Kanske skulle vi kunna dansa på rosa moln tillsammans?