det var en gång
Du hade de där bitarna som jag behövde. Du fyllde de där tomrummen, hålorna, med det bästa du hade - din Kärlek. Du var lugnet i stormen och den som upprepade gånger drog ner mig till verkligheten igen. Du visste när jag kände mig stressad och var på väg att bryta ihop. Du visste det och satte dig bredvid mig, la ena armen om mig och sa att du älskar mig, så jävla mycket. Du var det finaste jag hade för du var en del av allt. Min pojkvän, mina bästa vän, min familj. När jag var osams med en vän var du där och fyllde ytterligare ett tomrum, en håla, med din Kärlek. Det finns stunder då jag vaknar mitt i natten och fortfarande kan känna dig andas mot min nacka, känner din hand mot min höft.
Men saker och ting förändras. Man tappar den kärlek som fyllde tomrummen, hålorna, och måste istället lära sig leva med dem. Man inser med tiden att det inte var Du som fyllde dem utan jag som struntade i dem. Man struntade i att man kände att man saknade något för man hade Dig att tänka på istället. Nu när Du inte längre finns här för att ta emot mig när jag faller, undviker jag att falla. Jag tar istället tag i det jag saknar, fyller tomrummen, hålorna, med de rätta sakerna. Så att rätt sak ligger i rätt håla. För det är inte förrän jag har fyllt de luckor jag har som jag kommer kunna känna mig hel. Det är nu jag inser att jag inte behövde dig för att vara hel. Du var den lättare vägen. Du la ett lock över min smärta och fick mig att uppskatta det jag hade för stunden istället.
När jag känner att jag inte orkar, att något är fel men jag orkar inte leta, det är då jag saknar dig och din Kärlek. Men varje gång jag ligger själv på botten blir jag starkare. För vetskapen om att jag klarar mig utan dig, och kunskapen av att jag har klarat det, får mig att känna mig mäktig. Jag kan äntligen skapa och kontrollera mitt egna öde. Men även rosen har sina taggar och trots att jag för det mesta mår bra så finns det dagar eller stunder då jag mest av allt bara vill ligga i din famn. För när man var med dig kändes allting så enkelt, man visste att allting löste sig och om det inte gjorde det så fanns i alla fall du där.
Jag vet att jag klarar mig utan dig, därför ber jag om ursäkt för de smsen jag har skickat när jag inte har varit lika säker.
Men saker och ting förändras. Man tappar den kärlek som fyllde tomrummen, hålorna, och måste istället lära sig leva med dem. Man inser med tiden att det inte var Du som fyllde dem utan jag som struntade i dem. Man struntade i att man kände att man saknade något för man hade Dig att tänka på istället. Nu när Du inte längre finns här för att ta emot mig när jag faller, undviker jag att falla. Jag tar istället tag i det jag saknar, fyller tomrummen, hålorna, med de rätta sakerna. Så att rätt sak ligger i rätt håla. För det är inte förrän jag har fyllt de luckor jag har som jag kommer kunna känna mig hel. Det är nu jag inser att jag inte behövde dig för att vara hel. Du var den lättare vägen. Du la ett lock över min smärta och fick mig att uppskatta det jag hade för stunden istället.
När jag känner att jag inte orkar, att något är fel men jag orkar inte leta, det är då jag saknar dig och din Kärlek. Men varje gång jag ligger själv på botten blir jag starkare. För vetskapen om att jag klarar mig utan dig, och kunskapen av att jag har klarat det, får mig att känna mig mäktig. Jag kan äntligen skapa och kontrollera mitt egna öde. Men även rosen har sina taggar och trots att jag för det mesta mår bra så finns det dagar eller stunder då jag mest av allt bara vill ligga i din famn. För när man var med dig kändes allting så enkelt, man visste att allting löste sig och om det inte gjorde det så fanns i alla fall du där.
Jag vet att jag klarar mig utan dig, därför ber jag om ursäkt för de smsen jag har skickat när jag inte har varit lika säker.
Kommentarer
Trackback
