ingen skillnad på ett år
Lite deprimerande att när jag läste min blogg från oktober 2007 inser jag att jag mådde exakt lika pissigt då. Det var lite problematiskt med kompisar och min dåvarande pojkvän och jag var så omotiverad på allt som hade med skola att göra. De var även där jag pratade om att byta till bygg för att det skulle underlätta min skolgång så mycket eftersom jag inte ville gå kvar i teknik. Nu så här i efterhand känns det lite som ett misstag. Fyra veckors praktik, vad fan ska jag göra där liksom? Jag tycker inte om allvaret.
Det enda som har ändrat på ett år är att jag då svarade på frågan "tycker du om att dansa" med "jadå, så länge ingen annan är i rummet". Ni kanske inte har märkt utveckligen men nu trivs jag nästan bäst i mitten av dansgolvet. Det är befriande.
Jag var lika tveksam på min kropp då som nu. Skillnaden nu är väl att jag har lärt mig att leva med det. Tar jag inte itu med det kan jag lika gärna strunta i det för det är ingen mening med att klaga på någonting man inte fixar. Jag får fortfarande bara komplimanger för min kropp, framför allt bröst, men jag inser mer och mer att mitt ansikte också är fint ibland. Speciellt i spegeln mitt emot sängen. Det blir så smalt där, annars har jag väldigt runt ansikte.
Det har ändå gått ett år och jag har inte lyckats lösa mina värsta problem. Det har gått ett helt år och jag bär fortfarande på samma bördor, bara att de ändrat skepnad eller namn. Men det värsta av allt är nog att jag inser nu att jag bara lärt mig ignorera dem. Det var inte förrän jag läste allt på svart och vitt som jag insåg hur förvirrad jag fortfarande är.
Nu på sistone har jag bara varit för distraherad för att tänka på det. För många vackra ansikten för att må dåligt. Jag uppskattar det dock. För jag märker ju nu att jag ändå inte kan ta itu med skiten som tynger ner mig. Och för det mesta så mår jag ju bra ändå.
Sen måste jag ha med texten jag skrev för ett år sen om SAMMA olyckliga kärlek (det är inte Jon jag pratar om nu, hörni). Mia vet nog garanterat vem jag pratar om.
Det enda som har ändrat på ett år är att jag då svarade på frågan "tycker du om att dansa" med "jadå, så länge ingen annan är i rummet". Ni kanske inte har märkt utveckligen men nu trivs jag nästan bäst i mitten av dansgolvet. Det är befriande.
Jag var lika tveksam på min kropp då som nu. Skillnaden nu är väl att jag har lärt mig att leva med det. Tar jag inte itu med det kan jag lika gärna strunta i det för det är ingen mening med att klaga på någonting man inte fixar. Jag får fortfarande bara komplimanger för min kropp, framför allt bröst, men jag inser mer och mer att mitt ansikte också är fint ibland. Speciellt i spegeln mitt emot sängen. Det blir så smalt där, annars har jag väldigt runt ansikte.
Det har ändå gått ett år och jag har inte lyckats lösa mina värsta problem. Det har gått ett helt år och jag bär fortfarande på samma bördor, bara att de ändrat skepnad eller namn. Men det värsta av allt är nog att jag inser nu att jag bara lärt mig ignorera dem. Det var inte förrän jag läste allt på svart och vitt som jag insåg hur förvirrad jag fortfarande är.
Nu på sistone har jag bara varit för distraherad för att tänka på det. För många vackra ansikten för att må dåligt. Jag uppskattar det dock. För jag märker ju nu att jag ändå inte kan ta itu med skiten som tynger ner mig. Och för det mesta så mår jag ju bra ändå.
Sen måste jag ha med texten jag skrev för ett år sen om SAMMA olyckliga kärlek (det är inte Jon jag pratar om nu, hörni). Mia vet nog garanterat vem jag pratar om.
ibland så dör jag litegrann
när du halkar med din tunga på en
bokstav i mitt namn
när du halkar med din tunga på en
bokstav i mitt namn
Kommentarer
Postat av: mia
ohja!
Trackback
