.

Jo för ibland känns det faktiskt så. Som att jag är världens misslyckande. Jag har inga drömmar, inga mål, inget jobb, inga pengar, ingen motivation till att ändra min livsstil, ingen hobby. Det känns som att alla nya människor jag träffar driver med mig och suger ur mig all kraft. De får mig att le tills jag inser att de bara är lögn hela skiten. De playar eller smyger, de ljuger eller drar sig undan. Jag lyckas alltid ställa till det för någon när jag försöker göra saker som jag vill göra. Jag lyckas alltid ställa till det för mig själv när jag gör saker för andra för att inte ställa till det för dem.

Jag säger och gör helst det som får andra att må bra och sen ligger jag hemma och gråter och tycker fett synd om mig själv. Jag går ofta upp på mornarna och undrar vad som gör det värt det. Jag går ofta och lägger mig på kvällen och hoppas på att inte vakna. För vad finns det att vakna till? Ofta så får jag verkligen ta i för att klara en hel dag. Ingenting känns enkelt eller rätt.

Jag känner mig ful och fet men jag har fan inte ens kraft nog att svälta mig själv. Så misslyckad är jag. Jag kan inte plåga mig själv på något sätt. Jag kan inte förbättre det på något sätt. Jag bara lever i den här jävla misären och försöker drömma mig bort.

Jag är trött på att gömma mig bakom min feghet och lathet. Jag vill leva. Göra saker som får mig att må bra eller saker jag vill göra. Jag vill inte vara fast i en skola och en linje som jag inte vill gå i. Jag vill inte söka jobb på ica bara för att kunna tjäna pengar. Och jag vill inte hata mig själv så här. Jag vill bara se mig själv i spegeln och vara stolt istället för att stirra på den där tomma och gråa personen som ska föreställa att vara jag...