.

Jag heter Zabina och jag är arton år, fyller nitton i juni. Innan jag träffade mitt ex, Jon, var jag som Lina i Linas kvällsbok - oskuld, okysst, oerfarande och ganska ointressant. Jon lärde mig allt han kunde och när det sedan tog slut borde jag varit redo. Redo för att bete mig som en tonåring ska göra. Men allting har stått stilla sedan det tog slut. Nej, ingenting har stått stilla - det är jag som har gjort det. Jag avvisar utan hänsyn och tänker inte ens på det. Jag ger ingen chansen att visa vad den går för eller vad den har att erbjuda. Ibland tar jag förgivet att de bara driver med mig. Ibland har de gått genom alla mina vänner först innan de kommer till mig. Ibland är jag bara trött. Trött på att alla gör mig besviken. Att alla bara vill se mig naken och inte hålla min hand. Sen finns det dem som faktiskt är värda en chans. De som blir avvisade av mig ändå. De som faktiskt hellre vill hålla min hand. Jag hittar fel även där. Återigen tror jag ibland att de bara driver med mig. Att mina vänner också driver med mig när de säger att han faktiskt vill vara med mig.

Att öppna sig för någon ska inte vara så här svårt. Jag begär inte att jag ska slänga mig i någons armar och vi ska leva lyckliga tills det tar slut. Jag begär bara att jag åtminstone ska ge dem en chans. Ge mig en chans. För hur ska jag veta vad de går för om jag bara stänger av. Om jag slutar lyssna och verka intresserad. Om jag bara går iväg, eller hem.

Det tog 17år innan jag lyckades släppa mina hämningar och falla in i det okända. Kanske ska jag inte begära så mycket av mig själv. Kanske kommer det när det kommer. Problemet är väl bara att jag vill att det ska hända. Jag vill släppa allt och bara ge vika. Jag vill känna mig osäker och i främmande trakter. Jag vill utforska och upptäcka. Jag vill känna mig levande och uppskattad. Veta att jag kan göra någon lycklig - om så bara för en stund. Jag vill våga släppa loss och prova på. Jag vill smaka och känna. Smeka och kyssa.

Men det är inte många killar jag träffar som vill ha en upplevelse. Som vill känna elektrisiteten mellan två personen. De vill inte känna hur intensivt det kan vara. De vill bara lätta på trycket. Briljera inför polarna. Knulla den blonda bruden.

Jag vet att jag i stort sätt kan få vem jag vill. Det säger alla. Jag är attraktiv och rolig, lättsam. Jag kan om jag vill. Men vem vill ha någon som ger sig själv så lätt. Vem vill ha någon som redan stött på halva klubben och säkert legat med en tredje del av dem. Överhuvudtaget - jag är inte ute efter det fysiska. Jag vill inte ha sex med någon bara för sexet skull, eller för att ha en längre lista. Jag vill inte ge mig själv till någon som inte kommer uppskatta det eller komma ihåg mig dagen efter. Jag vill inte vara en fyllegrej eller ett vad, en trofé. Jag vill vara den som får honom att bli osäker. Den som får hans knä att ge vika. Den som får honom att må som aldrig förr. Han som inte bara knullar utan faktiskt tar sig tiden att känna mig. Han som kysser och inte hånglar. Han som förtjänar att få en omgång av den blonda bruden. Det borde inte vara svårt att imponera på mig med tanken på alla dräggiga svin jag har träffat under de här åtta månaderna som singel. Det är garanterat inte svårt att få mig på fall. Få mig att vingla lite och vilja ge vika. Men det är där jag bli besviken. Det är där de släpper taget eller tränger sig på. Det är där, när jag nästan är där, som de försvinner eller jag puttar ner dem. Det är där jag drar igenom alla anledningar jag har för varför jag ska byta nummer och fly landet.

Är jag rädd? För att öppna mig igen? För att släppa taget och faktiskt stiga ur den här bubblan? Är jag rädd ... Nej jag vet exakt vad problemet är. Skulle jag säga "fuck it" och bara köra, ge mig själv till han som hade så fina ögon eller han som var så rolig - så skulle jag bli kär. Sen skulle jag stå där, lämnad. När han vaknar och inser att han drack liiite för mycket dagen innan. Eller att han älskar sitt ex fortfarande eller att han inte är ute efter något seriöst. Medan jag står där och har kärat ner mig i honom och blir lika olycklig igen. Tummen upp för mig och min överdrivet komplicerade hjärna!

Ibland önskar jag att jag kunde säga: Kör bara. Och aldrig blicka tillbaka. Aldrig ångra det jag gjort utan bara göra det bästa av det. För gjort är gjort, det går inte att ändra. Skiter det sig är det bara att pussla ihop det igen eller lämna det bakom sig. Men jag fungerar inte så. Jag kan äta utan att vara hungrig. Jag kan sova utan att vara trött. Jag kan skratta utan att vara glad men jag kan inte älska utan att vara älskad. Jag kan inte låta ödet avgöra. Jag kan inte ta chanser utan att veta att jag har oddsen på min sida.