.

Om jag inte var så jävla dum i huvudet och efterbliven som jag är så skulle jag kunnat haft ett jobb nu. Inte för att jag någonsin blivit erbjuden ett jobb men hade jag bara tagit ut mitt huvud ur arslet och sökt något så hade jag nu kunnat haft ett jobb. Ett jobb innebär pengar. Pengar innebär frihet. Jag skulle kunna köpa löshår, nya jeans, en jävla vinterjacka, riktigt julklappar. Jag vill ha pengar så jag har råd att köpa en julklapp som verkligen betyder något. Jag vill kunna lägga ner tusenlappar på en julklapp och veta att personen kommer bli så jävla glad. Jag vill ha mer än 1050 att leva på varje månad. Jag vill inte behöva välja om jag ska köpa smink, kläder eller gå ut på krogen. Jag vill kunna göra alla tre! Jag vill kunna bjuda mina vänner på bio. Överraska med en god middag och massa snacks. Jag vill kunna köpa nya skor utan att vara pank resten av månaden. Jag vill kunna lägga undan pengar så man kan resa iväg eller köpa en systemkamera. Jag vill kunna flytta hemifrån. Jag vill kunna ta hand om mig själv. Jag vill kunna betala för mig själv.

Shit. Tur att jag är ensam hemma ikväll för ikväll har jag slagits med många demoner. Håller på och kör en storstädning av mitt innersta. Sparkar på mig själv när jag äntligen faller. Inatt ska jag hata mig själv och möta mig själv. För imorgon ska jag må bra och aldrig se tillbaka. Inget mer trams. Inga fler ångestattacker. Inga fler fiender i mörkret. Jag ska inte ångra det som redan är gjort. Jag ska inte vända andra kinden till. Jag ska inte tillåta andra att trampa på mig. Att använda mig som någon sort slagpåse. Jag ska inte låta andra utnyttja mig. Jag ska inte göra saker jag inte vill göra. Jag ska inte be om ursäkt för någonting som får mig att må bra. Jag ska inte låta mig själv krypa in i mitt skal när livet blir för hårt. Jag tänker inte sätta på någon mask och dölja vad jag egentligen känner. Jag tänker inte vara för snäll. Är det skit ni vill ha, är det skit ni ska få.

Hm... Sjukt hur hårt vissa saker sätter sig. Mina två närmsta vänner sa att jag är för snäll. Att jag bara säger det de vill höra. En av dem pekar ofta ut hur jag inte kan försvara mig själv. Hur jag aldrig kommer med en blåtira eller tjaffsar med någon. Sen när blev det fel att vara snäll? Sen när blev det fel att se det bästa i dem man älskar? Dessa kommentarer har spottats ut med sällskapet av alkohol och jag vet inte hur seriösa de var i sina påstående. Men det väckte någonting i mig. För jag kände mig värdelös och sårad. Men det värsta var att jag bara svalde det. Och här sitter jag nu. Plågas fortfarande av det och jag blir så jävla förbannad på mig själv att jag alltid ska tortera mig själv. Istället för att bara skrika och slåss. Visa att det gör ont. Så går jag hem och sätter mig framför spegeln och bryter ner mig själv. Och nu har jag fått nog. För jag vill tycka om mig själv.

Jag tror jag ger för mycket av mig själv till mina vänner. Jag tror jag måste sluta avguda dem. För deras ord väger mer än mitt. Kanske anar ni inte hur det är ni som håller mig samman. Hur det är ni som hindrar mig från att helt försvinna. Och jag tror inte det är hälsosamt. Jag kan inte fortsätta låta er skriva mitt öde. För när ni lämnar mig eller säger något som att jag är för snäll så släpps den där kraften ni har över mig. Och jag börjar falla itu igen. Jag kan inte låta er styra det här. Jag kan inte lägga min själ i era händer. För när ni inte håller i mig längre har jag ingen aning om hur jag ska hantera det tomrum ni lämnar. Jag har ingen aning om hur jag ska lappa ihop mig själv.

Så inatt klipper jag av era trådar och pusslar ihop mig själv på egen hand. Jag antar att vi märker hur det går imorgon. Jag behöver verkligen det här. Har inte gråtit så här mycket sedan Jonas dumpade mig. Och jag mår redan bättre faktiskt. Mina salta tårar har en helande effekt på mitt hjärta.