.

Linda kom till mig igår natt. Jag gick och mötte henne vid tunnelbanan bland fulla ungdomar runt två. Sedan satt vi uppe i timmar och pratade och drack te. Jag tycker verkligen om de där nattliga besöken. Allting är mycket lugnare och ärligare då.

Vi somnade till Twilight, som vi båda såg för säkert åttonde gången på bara några dagar, och jag fick sådan lust att ta ett foto på henne när hon låg så stilla bredvid mig. Sen skulle jag lägga det under kudden och spara det till ensamma nätter.

Linda är verkligen speciell. När jag träffar henne är det som att hon fyller hela mig. Med värme och kärlek. Man känner sig mer än tillräcklig och allting blir så självklart. Hon drar fram det ljus jag behöver när allt jag ser är mörker. Och allt det här gör hon utan att veta om det. Hon behöver inte säga något för att jag ska må bättre. För så fort jag är med henne så mår jag bättre. Så fort jag känner hennes närvaro så biter inget ont på mig.

Kanske är det därför det blir så tomt när hon går.