.

Jag läste igenom min dagbok och hittade en sån himla fin text. Antagligen berör den väl inte er så som den berörde mig men jag skriver den här i alla fall. För den fick mig att minnas saker jag hade glömt bort. Saker som kärlek. Att vara kär. Kan ni tänka er att jag hade glömt bort hur det är? Jag som alltid levde för kärleken förut. Tack för den, Jon! Nog om det. Jag skrev det här den 26 Juli 2008, alltså 26 dagar efter att vi (läs: Jon) gjorde slut (läs: lapp på köksbordet). Jag var på landet med mamma över en så kallad "släktträff".

Jag vet precis vad vi skulle göra om du var här tillsammans med mig. Vi hade hållt varandra i hand, kysst varandra så fort vi fått chansen. På nätterna hade vi skedat här i 80 sängen och värmt varandra. Idag på badet hade vi tramsat och flamsat åt att jag är så rädd för vatten. Du hade hållt om mig när jag blev rädd och du hade visat mig dig kärleksfulla leende och just där hade jag sagt: Åh, vad jag älskar dig! Du hade sagt att du älskade mig sen hade jag kysst dig och puttat ner dig för klippan och du hade dragit ner mig i fallet.

Kanske skulle vi ha småtjaffsat lite grann men sedan glömma bort det lika fort som det startade. Kanske skulle vi just nu gå runt på en liten kärleksfull promenad, hand i hand.

Jag hade visat dig allt! Babblat på om alla minnen och hur annorlunda det är från när jag var liten. Du hade lyssnat och varit lite småblyg. Så där som du blir när du inte är i dina kvarter. Lite artigare och vuxnare och jag hade varit barnslig och full av liv. Jag hade älskat dig mer än någonsin och jag hade sagt det till dig och du hade kysst mig och sedan kramat mig länge och hårt. För du gjorde så när du var lycklig.

Flera sidor framåt skriver jag direkt till Jon. Skriver som att jag pratade med honom. Jävla sorgligt att läsa. Många gånger avslutar jag texterna med "Hjälp mig". Jag fastnade för en del här också. Jag orkar inte fungera just nu. De ogråtna tårarna gör mig så tung att det är plågsamt att le. Vart är jag?