.

Jag tänker vänster men går höger. Allting snurrar runt i huvudet. Måste, vill och kan. Vill inte, kan inte, måste. Vill, kan inte. Känner för att slå mig hårt. Smälla igen dörren på min fot. Borra in nycklarna i tiningen. Smärtan gör mig fokuserad. Får mig att se klart. Men jag kan inte. Jag behöver någon som tar tag i mig. Säger: Gör det! Gör så! För jag kan inte. Allting rinner ur händerna på mig. Jag fortsätter att springa även fast jag skriker stanna. Även fast känseln är borta och jag har blodsmak i munnen. Inte ens när jag sover slipper jag undan. Jag drömmer om det jag inte gör. Om allt jag borde göra. Om det jag inte kan göra.

Jag vill bara släppa allt. Släppa alla tankar. Göra raka motsatsen till vad jag gör. Jag vill göra det jag vill. Jag vill göra det jag kan. Jag vill tappa kontrollen. Bryta mitt mönster. Slå mig fri. Det är helt ologiskt hur jag kan känna mig fånge i mig själv. Jag har förmågan att göra precis vad jag vill, när jag vill. Men jag kan inte. Det går inte ens att förklara. Det är som jag är fastbunden. Omringad av ett statiskt fält. Jag bränner mig så fort jag sträcker ut handen. Så fort jag försöka nå det jag vill ha så bränner jag mig. Blir tvungen att backa bakåt och se det försvinna. Slå mig. Få mig att tappa kontrollen.