.

Jag önskar på något sätt att jag skulle kunna öppna mitt hjärta och visa er alla ord som jag vill skriva. För natten kommer och jag känner sån frustration över att jag inte kan förmedla vad det är jag vill säga, vad det är jag vill få ut. Orden brukar bara rinna ur mig i vanliga fall. Kanske är det för att jag inte är lika ledsen längre. För att jag inte känner mig lika ensam. Men att skriva har varit mitt sätt att hantera livet och på sistone har jag inte kunnat göra det. Det känns som jag vandrar i dimma. Har vaknat alldeles för många mornar med svullna ögon och svaga knän. Det är frustrerande att inte kunna skriva ner vad det är som är fel. Det är frustrerande att inte kunna berätta för er. Jag är så trött på att inte veta varför jag måste lämna folkmassor för att ta djupa andetag för att ensamheten inte ska döda mig. Jag är trött på att känna mig ensam när jag inte har någon som helst anledning för det. Vart jag än går är det människor som älskar mig. Som jag älskar.

Jag känner mig som en fågelskrämma. Fältet är mina älskade och resten är fåglarna jag skrämmer iväg. Jag gör mitt bästa att skydda det jag ställdes dit för. Men oavsätt om det är ljust eller mörkt. Varmt eller kallt. Sommar eller vinter Så står jag där själv. Vilket bara i sig är en stor lögn för skulle jag varit en fågelskrämma skulle de älskade varit fåglarna. För de försöker upprepade gånger bryta sig in i mina djupaste hålor oavsätt om det är ljust eller mörkt, varmt eller kallt, sommar eller vinter. De lämnar inte min sida eller låter mig stå själv. Oavsätt vad jag gör för att skrämma iväg dem så envisas de med att komma tillbaka, att försöka igen. Kanske är jag fågeln och ni är himlen som låter mig flyga fritt.

Jag skulle inte vilja att någon annan kände som jag gör men ibland känns det som att jag är för liten för det här. Jag är så trött. Så fruktansvärt trött på att inte kunna uppskatta det liv jag har. Så trött på att jag hänger kvar i tankar och känslor som är sedan lång tid tillbaka glömda och lämnade. Kanske håller jag kvar i dem för oavsett hur smärtsamt det är så påminner det mig om en tid då jag levde mitt liv till fullo. Det påminner mig om en tid då jag somnade med ett leende på läpparna. Då jag behövde lämna folkmassor för att ta ett djupt andetag av tillfredställelse.

Det är bara så hemskt hur jag vänder mina finaste minnen till något plågsamt och olidligt. Jag borde minnas med glädje. Blicka tillbaka och tänka på hur fint allting var. Jag fyller min själ med mörker som inte ens existerar. Kväver mig själv och kedjar fast mig i det förflutna. Förbjuder mig själv att gå vidare och leva. Och för vad? För att gråta tills huvudet dunkar och hjärtat pumpar för fullt för att jag inte ska tyna bort helt?