like a fucking roller coaster
Linda och jag var ute och solade imorse. Nu är jag bränd. Känner mig bränd enda in i själen. Jag har ingen aning om varför men jag känner mig knäckt. Som att någonting har krossat mig. Kan komma på massa anledningar men inga som skulle kunna beröra mig så här. Mycket snurrigt har hänt på sistone. Mest med mig själv. Men ingenting som skulle kunna göra ont. Ingenting ovanligt. Det är svårt att vilja ta tag i mig själv när jag inte vet vad det är jag måste rätta till. Men jag skrämmer mig själv ibland. På midsommar drack jag verkligen för att glömma, för att dricka bort känslan av obehag och ensamhet som har förföljt mig ett tag nu. Jag har alltid älskat kärlek. I alla former. Jag har njutit av andras lycka och levt i deras kärlek. Men nu när jag verkligen är omringad av kärlek känner jag mig bara ensam. Och konstig. Varför är jag så... fel.
Jag är så full av skit. För ska jag vara ärlig så är jag livrädd för allt som har med kärlek att göra. Jag vågar inte ens prata med mina vänner för jag är så förbannat rädd att bli lämnad. Jag vill inte träffa någon kille för även de jag inte gör någonting med lyckas krossa mitt hjärta. Det är svårt att uppskatta mina vänners kärlekar och deras glansiga ögon, när det enda jag ser är att jag kommer bli lämnad ensam.
Jag är självisk. Och rädd. Jag tycker inte om när saker och ting förändras fortare än vad jag gör. Ingenting är som det ska. Ingenting har varit som det ska på ett bra tag. Jag känner för att slå er allihopa för att ni lämnar mig.
Fan! Jag har sånna jävla problem med att älska mig själv. Är så jävla trött på att alltid behöva bekräftelse. För att alltid utgå ifrån att ingen vill vara med mig. För att alltid tro att ni lämnar mig när ni bara lever. Det är jag som lämnar er. Genom att alltid stänga in mig i mig själv och inte låta er komma in och hjälpa mig. Det är jag som lämnar er genom att inte säga till eller ifrån. Det är jag som lämnar er genom att vara så jävla självisk och självcentrerad. Fan!
Zabina! Återigen.. du skriver så fint, du är så fin. Och dina ord berör mig så djupt.
Visst, jag har kärleken och allt det där. Men jag känner igen mig i rädslan.
Vi borde verkligen prata, ta en promenad i Skarpnäck (;
Den där känslan av att du ska bli lämnad, det är nog roten till allt det onda. Du har blivit lämnad så många gånger i livet, särskilt när du var liten och behövde trygghet som allra mest. Tidigt fick du lära dig hur vuxna kände när de blev lämnade (Jannes och min skilsmässa) och vad det fick för konsekvenser för dig. Du längtade ständigt efter den förälder som inte var där.
Sen var det alla bonussyskon och bonusföräldrar du fäste dig vid som rycktes bort lagom tills du hade byggt upp en trygghet med dem. Hela din uppväxt färgades av sorgen efter människor som försvann ur ditt liv.
Nu är du stor och ska tackla ensamheten och styrkan i dig själv, samtidigt som världen fortsätter att vara oförutsägbar och bristfällig. Din relation med Jonas tog slut. Det var en svår sak för dig att ta dig igenom, men det är livet. Den enda som garanterat består så länge man lever är man själv. Så det enda raka är att bli polare med sig själv och hitta uttrycksformer för den man är. På ett sätt har du kommit längre än många andra. Du har vågat blicka ner i ditt mörker och stått pall, och du har en fantastisk förmåga att beskriva både bråddjupet och livsglädjen.
Som din mamma är jag också glad över att du innerst inne vet att du aldrig är ensam. Inte så länge jag, Janne och Mattias finns. Vi är dina vapendragare på livstidkontrakt. Hur många fler som är det vet du så småningom. En del av dem har du ännu inte träffat.
Jag älskar dig!
prata med mig snälla.. jag kommer aldrig att lämna dig. ALDRIG! Prata med mig snälla.. jag vill iaf få en chans att hjälpa dig. Prata med mig snälla..
