.

För exakt åtta månader sedan trodde jag att mitt liv var slut. Och jag kände så med all rätt! Den smärtan jag bar på i ca tre månaders tid var något utav det värsta jag har varit med om. Men oavsätt hur dåligt man mår och hur ont det gör så fortsätter tiden att gå. Varje dag är fortfarande bara 24 timmar och för varje dag blev det lite lättare. Det har väl ungefär tagit mig åtta månader att förstå att det är så här det ska vara. Jag klarar mig, och mår bra, utan dig. Stundvis känner jag att jag bara var fullt ut lycklig tiden då jag var med dig men förr eller senare måste man lära sig att vara lycklig på egen hand.

Jag har en tendes till att gömma mig bakom andra för att inte behöva gå genom livet och dess prövningar ensam. Men jag har lärt mig nu att även om det bara är jag mot mitt öde, även om jag måste slåss mot allting själv - så är jag aldrig ensam. Så istället för att gömma mig och följa med i någon annans krig mot livet så försöker jag nu lära mig slåss på egen hand och istället veta att jag har några, fantastiska några, att falla tillbaka på om jag misslyckas.

Med facit i hand, Mikaela, kan jag lova dig att det blir bättre. Jag förlorade min själsfrände, min bästa vän, och en del av mig själv också. Men tiden läkte även det såret. Trots att det känns som att det är omöjligt att leva utan honom så kommer det komma en dag då du märker att du faktiskt gör det - att du faktiskt lever utan honom.