.

Så... Jag hamnade lite i en svacka för en vecka sedan - därav de få inläggen. Jag har skrivit mycket, men för privat bruk. Pappa brukar alltid säga att jag borde tänka på vad jag skriver här så jag skrev det på Word istället. Jag tycker inte om att censurera mig själv på min egna blogg, så varför skriva något överhuvudtaget då?

Listan blir lång om jag ska gå genom allting jag inte tycker om för tillfället. Det är mycket jag inte förstår och mycket som gör mig så förbannad att jag gråter på tunnelbanan. Det är mycket jag är rädd för och inte vågar ta tag i. Det är mycket jag inte kan prata om eftersom min röst helt enkelt försvinner. Jag funderar på att skriva brev till de älskade och förklara för dem, er, varför jag är som jag är. Jag vill förklara mina räddslor och min ilska, jag vill prata om dem med er. Men inga ord beskriver, inga meningar går att tyda. Jag skriver ett helt brev men skärmen är fortfarande vit, tom.

Ibland känns det som att jag är förlamad i hela kroppen. Jag ser och hör er, jag är medvetande om allting som händer runt omkring mig, men jag kan inte röra mig. Jag kan inte prata med er och jag kan inte röra er. Jag kan inte be er att ta tag i mig och skaka mig så hårt så att allting faller på plats igen. Jag bara ligger där, hjälplös och förtvivlad, och stirrar ut i ingenting och bara önskar att jag kunde ta tag i allting. Att jag kunde ordna allting. För er och för mig. Ordna så att allting blir så där bra som det var förut. När allting var som det är nu förutom muren runt mig. Förutom stenen i mitt hjärta och taggtråden runt mina lungor. Då när mina fingrar var varma och stegen lätta. När allting bara var logiskt och självklart. När det inte gjorde ont att gå upp på mornarna för att man inte visste vart man skulle eller vad man skulle göra. När ingen var besviken - för det fanns inga krav eller drömmar att krossa.

För ingenting är särskilt annorlunda nu. Mitt liv är ungefär likadant som det alltid har varit. I stort sätt samma vänner och vanor. Samma rutiner och hem. Och ingenting fel med det - de delarna av mitt liv älskar jag. Men jag är bara borta. Allting gör så onödigt ont och mina tankar är så skrämmande att jag bara vill skrika på hjälp. Jag vill bara ut från det här mörkret och förstår inte hur det kan vara så förbannat svårt att hitta dörren!

Men jag är bara i en svacka nu. Det blir bra snart ska ni se.