.

Det är lite lustigt det där med att jag alltid trivs bäst när det är som mest kaos i mitt liv. Jag älskar farten allting händer i och hur jag aldrig får tid för sömn och får jag det så kan jag ändå inte sova. Jag älskar att göra nya saker och träffa nya människor. När det är som mest kaos känns allting så enkelt. När det är som mest kaos så har jag varken orken eller tiden till att tänka efter. Jag lever för stunden och går dit vinden följer mig.

Så när jag satt och väntade på tunnelbanan med Jacobs hatt på huvudet insåg jag att jag log. Alltså inte för att jag inte brukar le. Men jag log verkligen. Med hela kroppen. För jag älskar allt just nu. Eller åtminstone så orkar jag inte hata. För jag är trött på att gå runt och vara bitter och bli utmattad av det. Det här funkar så mycket bättre för mig. Kanske kan ni kalla mig blåögd men jag känner att det är mycket lättare att tro gott om alla. Att inte beröras av syrliga kommentarer eller förjävliga människor. Jag låter det studsa av mig för jag har det för bra just nu för att låta någon eller någonting få förstöra det.