.

Jag har drömt väldigt mycket på sistone. Bra drömmar, mestadels. Men jag kommer inte ihåg dem i vaket tillstånd. Men ibland när någon säger eller gör något, någon doft eller syn, så känner jag sådan otrolig lycka. Som att jag kikar in genom nyckelhålet till himmelen. En våg av värme och hopp väller över mig och för en kort stund känner jag att allting kommer ordna sig till slut. Om en vecka, ett år, tio år. Det kommer bli bra. Jag kommer må bra, finna ro i själen, någon dag.

Jag tänker inte vänta, jag tänker inte leta. Jag ska leva tills jag inte ens försöker längre. Tills jag en dag sätter mig ner och med öppna ögon ser att allting är precis som det ska vara. Jag ska leva dag för dag och inte oroa mig eller frukta de dagar som ligger framför mig. Jag ska inte ångra de dagar som ligger bakom mig och jag ska inte tvivla på de dagar jag lever i. Jag ska vara här, nu. Ge mig själv till er fullt ut. Jag tänker inte stänga in mig, inte gömma mig eller undvika er. Jag tänker inte dölja eller förneka.

Jag kan inte begära att jag alltid ska må bra. Jag kan inte begära att jag alltid måste göra det som är rätt för er. Jag kan inte basera mitt liv utifrån era åsikter, humör eller känslor. Jag kan inte begära det av mig själv. För jag har försökt, dag ut och dag in, komma på vad det är som gör att jag aldrig kan känna mig lycklig eller nöjd. Avslappnad. Det är för att jag låter mig själv göra så mycket saker jag inte är stolt över. Jag går som en skamsen hund med svansen mellan benen. Anledningen till att jag mår så dåligt är just för att ingen tvingar mig. Jag har inget koppel fastsatt med någon annan. Jag är inte tvungen att följa en viss väg eller vara en viss typ. Jag har bara ingen egen vilja. Ingen egen åsikt eller egen självkänsla. Jag suger mig fast på er andra som en blodigel för att följa er väg. Ta er livsvilja eller mål. Vilket i sin tur bara leder till att jag aldrig skapar mitt egna liv. Det är självklart att jag känner mig vilsen och bortkommen, att jag känner mig osäker och ensam, när jag aldrig har skapat mig själv. Jag är så många, så mycket, så det är inte konstigt att jag känner mig som ett ihopsatt pussel med olika bitar som tvingats på plats. För det är precis vad jag är.

Så nu är det dags. Nu sätter jag ned foten och säger att jag har fått nog. Jag tänker inte stirra mig blind på spegeln för att finna vem jag är. Jag tänker gå ut och upptäcka det.

Kanske var det den enda drömmer jag faktiskt kommer ihåg som fick mig att inse. Jag drömde att de två som ligger närmast mitt hjärta förstörde sina liv till droger och när jag insåg att jag inte kunda hindra dem vända jag mig istället om och sa "förstör ni era liv, tänker jag förstöra mitt". I drömmen förstörde jag det inte ens med droger. Jag valde att ta bort det enda nobla jag har i mitt liv, kanske det enda som gör att jag inte är helt förstörd idag. Jag bröt ned mitt psyke bit för bit på det grovaste sett jag kan tänka mig. Jag bröt i stort sett alla band jag har med mig själv. För att de gjorde det. Jag tror det var den värsta mardrömmen jag någonsin haft.

Antagligen hänger ni inte med och jag har ingen lust att förklara det djupare än så här heller. Men jag vaknade och det enda jag kunde tänka på var att jag måste sluta vara så beroende av andra. Eller nej, stryk det där sista. Jag måste sluta vara så instängd i mig själv. Så fort någonting händer slår jag igen som en mussla. Jag väljer den lättaste vägen ut, om ens det. För det mesta stänger jag bara av och lägger mig ned. Väljer inte ens att se en utväg eller en gnista ljus. Och det är det som måste ta slut. Jag måste finna trygghet i mig själv, inte göra allt för att inte bli lämnad. Jag måste sluta utgå ifrån att jag kommer bli lämnad. Jag sörjer för vänner jag inte ens har förlorat. Jag lämnar de killar jag inte ens har lärt känna. Jag spelar en charad för de som älskar mig i rädsla för att ser de mitt rätta jag kommer de lämna mig. Tröttna och gå vidare.

Jag vill inte öppna mitt hjärtat för jag ser ingenting av godo där. Jag ser ingenting rent eller beundransvärt. Jag ser ingenting som jag vill visa någon annan. Jag ser ingenting någon annan skulle vilja ta del av. Eller jag vet inte. Ibland känns det som att jag lämnade mitt hjärta hos någon för väldigt länge sedan. Som att jag inte kan älska, eller bli älskad, för jag har ingenting att ge.

Det är alltså dessa tankar jag ska lära mig leva utan. Det är dessa tankar jag ska fylla med erfarenheter och upptäckter istället. Med vänner och familj. Nya kunskaper och bättre tankar. För jag måste säga att jag är rätt nyfiken på vem jag är och vad jag är kapabel till. Jag är rätt nyfiken på att se hur jag är när jag inte är ledsen. Hur alla andra blir när jag inte längre är något trasigt de måste ta hand om. Vilka jag går miste om för att jag är så upptagen med att stirra in i min tomma själ. Jag vill att mina tankar, mina känslor, ska få driva fritt. Jag vill inte vara instängd i mig själv. Jag tänker inte vara instängd i mig själv. Nej, jag ska smaka, lukta, känna. Leva.