.

Jag och min bror var ute och arbetade på fältet när vi såg de svarta rymdskeppet föras ned från himlen.
- Hon är här nu, Johan, ropade min bror till mig.
Vi begav oss tillbaka till gården och min bror tog vårt blåa rymdskepp och åkte upp för att hämta henne. Min bror kom ut med henne i handen och jag föll direkt. Hon var den vackraste varelse jag någonsin sett. Hon var inte större än en femkrona och hon var kladdig som honung. Hon hade tunna gröna stjälkar till ben och hennes kropp var täckt med något som liknade gula blåklockor. Min bror räckte över henne till mig och hon sög sig fast på mitt finger som en bläckfisk. Jag visste att från och med den här dagen skulle det vara hon och jag föralltid.

Hennes uppgift på gården var att suga i sig nektaren från våra blommor och sprida vidare den så att det fortsatte att blomma. Jag placerade henne på våran finaste buske. Hon var magisk. Jag hade svårt att återgå till arbetet då jag endast ville stå och beundra hennes skönhet. Hennes mjuka klockor som sög sig fast som sugkopppar runt blommorna. Hennes gungande gångstil likt sjögräs på havets botten.

Hösten kom och hennes uppgift här på gården var fulländad. Det var dags för henne att åka hem och jag var tvungen att stanna kvar och ta hand om gården. Som tur var skulle min bror följa med henne upp och hålla henne sällskap till nästa sommar, då vi alla tre blivit ganska bra vänner. Hon sög sig fast runt mitt pekfinger och jag kunde inte hindra tårarna från att rinna. Jag kommer aldrig glömma hennes ansiktsuttryck då min bror bar iväg henne mot hennes svarta rymdskepp.

Hösten och vinterna passerade. Kändes som den kallaste och längsta vintern någonsin. Men jag vaknade en morgon och kollade ut genom vårt köksfönster och såg att de första knopparna på vår finaste buske hade börjat blomma. Sommaren var här och snart skulle hon komma tillbaka.

Jag stod och rensade ogräs när jag såg de svarta rymdskeppet sänkas ned från himlen. Jag kastade mina redskap i marken och sprang fram till platsen där min bror parkerade vårt blåa rymdskepp. Jag torkade av mina jordiga händer på byxorna, kammade fingrarna genom håret och försökte se avslappnad ut. Min bror bar ut henne och han hade den lustigaste minen, han såg nästan kär ut. Han gav över henne till mig men något kändes fel. Hon sög sig inte fast på mitt pekfinger som hon brukade utan hon stod med ansiktet mot vår finaste buske och verkade bara vilja sätta igång med arbetet. Jag gick långsamt och förvirrat fram till vår finaste buske och satte ned henne på en av dess lila blommor. Hon började suga i sig nektaren och jag gick fram till min bror som stod som paralyserad med blicken mot busken.
- Vad hände där uppe egentligen, frågade jag min bror.
- Jag antar, tvekade min bror, att jag också föll för hennes skönhet... och hon för min.

Vad är det han säger? Det här kan inte hända... Hon är min! Världen började snurra och mina ben gav vika. Förtvivlat sjönk jag ned till marken. Daggen från gräset fuktade ned mina kläder. Jag var blöt, kall och ensam. Hatet växte i bröstet på mig likt de ogräs jag precis rensat. Jag kollade långsamt upp på min bror, mina käkar började ömma då jag bet ihop så hårt, och sa genom tänderna:
- De här ska du få ångra...