.

Det är rätt sorgligt att jag har sådant värdelöst minne. Jag minns inte mitt och Jons förhållande. Jag kommer knappt ihåg någonting. Jag kommer ihåg första kyssen, första gången vi hade sex, när jag försökte spotta honom i ansiktet, när han spottade mig i munnen under en kyss, när han la upp hallonen på en tallrik så de formades som ett hjärta, när jag låste in mig i badrummet efter att fått reda på att han kysst Denise, när pappa kom över på middag hos Jons pappa, när jon klättrade över loftgången för att första ytterdörren var låst, när vi var på älta ip och jag sprang ifrån honom efter ett bråk och vi sedan möttes upp och vi båda grät, när vi var tvungna att lägga min madrass på golvet för att sängen knakade för mycket, när jon drog undan  stolen för mig i matsalen och jag blev så förbannad att jag slog honom i ansiktet och lärarna skrattade, när vi strulade i matsalen för första gången, när vi sa 'jag älskar dig' för första gången, när jag först kände att jag ville säga 'jag älskar dig', när han spontant plingade på och hade med sig blommor, när han hade läst min dagbok och jag blev skitförbannad, när jag kom hem och såg att alla hans grejer var borta och det låg en lapp på köksbordet. Det är i stort sätt allt jag kommer ihåg. Med en viss censur, då ni inte ska få reda på allt för mycket.

Det är trist hur fruktansvärt lite jag kommer ihåg. Speciellt känslorna. Jag har inget minne av att jag någonsin varit kär. När jag tänker tillbaka på vårt förhållande så är det som att det är en film jag har sett för ett tag sen eller nåt sånt. Jag kommer liksom ihåg det, vet att det har hänt, men jag kan inte känna hur det kändes då. Det känns overkligt. Som att det aldrig var jag och Jon, utan bara två personer... vilka som helst.

Jag saknar det lite ändå. Eller snarare längtar jag tills jag hittar någon ny som jag kan få allt det där med. Minus kyssen med Denise kanske, den biten kan vi hoppa över. För på något sätt så gillar jag även att tänka tillbaka på de få bråk vi har haft också. För det är konstigt hur mycket man kan älska någon egentligen. Jag menar, jag är inte den som blir arg. Men Jon har jag försökt slå ner, spottat på och kallat många otrevliga saker. Han är den enda som jag faktiskt verkligen bråkat med. Jag älskade honom så mycket att jag ville slå in hans ansikte. Jag älskade honom så mycket att när han sårade mig gjorde det så ont att jag var tvungen att visa det, inte bara vända kinden till som jag annars brukar göra. Det är rätt fint ändå. På ett fruktansvärt jobbigt sätt.