i just want you to know who i am
Mest är jag väl bara rädd för vad ni kommer tycka. Är rädd för att ingen kommer kommentera, så jag kommer sitta här som en idiot. Som att jag sträcker fram det enda som betyder någonting i mig och ni bara stirrar på det. Jag är rädd att ni inte kommer förstå mig. För det är därför jag aldrig pratar med er. Jag är rädd att ni kommer lyssna men inte höra.
Jag tänker på det Linda en gång sa till mig när jag berättade en grej. Nu blev det hemighetsfullt men jag har ingen lust att skriva det här eftersom hon avfärdade mig på en gång. Har du fortfarande inte släppt det, sa hon. Och det är ju det som är problemet. Det är därför jag inte vill berätta för er. För jag släpper inte. Det är det ni inte förstår. Allt ni säger, allt ni gör, som sårar. Ligger kvar där, föralltid. Det är därför jag skäms när jag gråter. För hade ni hört det jag tänker. Sett det som äter upp mig så hade ni suckat. Tyckt att jag var patetisk. Är jag rädd för.
Det är någonting som säger åt mig att jag inte är värdig nog. Att jag inte är viktig nog. Och den rösten är starkare och tydligare än vad ni är. Därför skäms jag. För att jag borde må bättre. När jag är omringad av er. Jag borde veta att om jag berättar så kommer ni höra. Även om ni inte förstår så kommer ni lyssna. Jag borde veta det.
Kanske räcker den här texten. Kanske behöver jag inte publicera den som ligger och bränner på mitt skrivbord. Kanske blev den här ärligare än den jag från början hade tänkt att visa er.
Jag minns hur mitt hjärta brast när jag var sexton år. En dröm visade sig för bra för att vara sann. Han var min och jag var hans i en svindlande månad tills vi var på en fest och han hånglade med min kompis. Jag bröt samman i slow motion, kunde inte andas, slutade äta bry mig fungera. Kunde inte prata med någon om det. Ingen skulle ändå fatta. Knuten i halsen, tyngden i hjärtat, svärtan i stegen höll jag för mig själv med klädsamt svårmod i flera år.
Nu efteråt förstår jag varför jag aldrig berättade för någon. Risken var alltför stor att det jag kände skulle förvandlas till något banalt. Banalt. Man säger att kärleken är banal. Så fan heller. Över min döda kropp!
Om det är det jag tror att det är så är det ju upp till dig hur du känner inför det absolut, men jag kan bara inte förstå att du fortfarande skulle få dig att tycka att du är patetisk. För det är du inte, du är otrolig. För jag har varit med om saker och gjort saker som fortfarande gör ont i mig när jag tänker på dem, men dem får mig inte att känna att jag själv är en hemsk människa eller patetisk, för det är jag inte, jag är inte den jag var när jag gjorde det där och jag kan inte styra andra människors handlingar, saker blir bara ibland. Du måste bara tro oss, alla vi som ser dig som ljuset i vårt mörker, vi som litar på att din stjärnglans ska leda oss rätt. För vi anser dig lika ovärderlig som du ser oss. Glöm inte det.
