.

Kul hörni! Någonting kan ni ju skriva till mina inlägg! Varför ska jag blogga när jag ändå inte får någon respons? Om jag inte skriver kärleksförklaringar till er förstås... Ja då jävlar får ni fart i fingrarna! Fabulous!

Vi har värsta rean på jeans nu på Gina och det är helt hysteriskt. De ligger inte i ordning så man har ingen koll på vilka storlekar de finns i eller vart de ens ligger. Så när jag står och försöker reda ut den röran så knackar någon mig på armen... en tjej i kanske min ålder som gör massa grejer med sina händer och sedan visar på sina byxor att hon har storlek 27 och vill ha en i 28. Jahaja, hon är döv. Så först står jag som en idiot och förbannar mig själv att jag inte var mer uppmärksam när vi lärde oss teckenspråk (i typ fyran så jag hade ändå inte kommit ihåg någonting men ni hajar). Hur fan ska jag kunna säga till henne att alla byxor ligger huller om buller så jag har ingen aning om var de finns? Först rycker jag på axlarna och då pekar hon på bakfickan för att visa vilka byxor det är. Ja, jag vet vilka byxor du har på dig men jag vet inte vart storlek 28 finns, sa jag självklart inte till henne men jag tänkte det. Jag börjar svettas och rotar frenetiskt genom alla högar med jeans för att hitta hennes byxor och försöka visa att allting ligger i oordning. När jag kollat igenom alla högar så kollar jag sedan på henne med hundvalpsögon och huvudet på sne och rycker på axlarna. Hon gör samma sak tillbaka och går in i provrummet igen.

Jag fortsätter och tänker fortfarande på hur jag skulle kunnat förmedla att jag inte har någon aning om vilka byxor som finns på rean... då knackar någon på min arm igen. Fan, tänker jag. Mycket riktigt, där står hon igen. Nu har hon ett par andra byxor i handen och pekar på dem och visar att hon vill ha dem i storlek 27. Eftersom jag i stort sätt var ensam på övervåning där vi har all hysterisk rea så var mitt tålamod ganska kort och jag var gråtfärdig. JAG VET INTE VART DEM ÄR, har jag lust att skrika så att mitt saliv skvätter i hennes ansikte. Men jag gör i stället samma sak och letar igenom alla högar för att hitta storlek 27. Men hittar ingenting så jag kollar på henne och då rycker hon på axlarna med hundvalpsögon och huvudet på sne och jag gör detsamma. Jag fortsätter med mitt och hoppas för allt i världen att hon inte kommer tillbaka. Sedan inser jag att man behöver inte vara döv för att prata teckenspråk. Hon kanske bara var stum. För hon hade en örsnäcka på örat. Har man det om man är döv? Känns som att den inte kan hjälpa så mycket om man ändå inte hör någonting? Och jag kunde ju inte direkt fråga henne nästa gång hon kom tillbaka om hon hör mig. Det hade ju varit alldeles för genant. Men jag hann inte testa min teori för klockan blev 12 och det var dags för min lunch. När jag kom tillbaka var hon borta men kaoset från rean var kvar. Och mitt tålamod ännu kortare.

Jag hatar människor på rean. Jag står och viker ett bord som alla bara har kastat kläderna på i stort sätt och jag har precis vikt en hög med vita tröjor skitfint och står och viker de rosa tröjorna. Då kommer någon jävla idiot och börjar gräva i högen med de vita tröjorna för att hitta sin storlek och allt är lika fullt som innan jag vek dem. Jag har lust att bara stå vid rea-borden och be alla ta en nummerlapp och sedan tar jag ut kläderna åt dem. Det går så himla lätt att leta upp rätt storlek och färg utan att det ser ut som skit efteråt. AMATÖRER!