.

Jag tog ett djupt andetag, klickade på Spara & Publicera och började gråta. Kanske är det ingenting märkvärdigt för er läsare men under tiden jag skrev blev allting så klart. Jag löste mina svåraste gåtor. Tyngden från mina axlar, stenen från mitt bröst, klumpen i min hals försvann. Det är som att jag har hållt andan så himla länge och jag tog äntligen ett djupt andetag.

Jag har drömt väldigt mycket på sistone. Bra drömmar, mestadels. Men jag kommer inte ihåg dem i vaket tillstånd. Men ibland när någon säger eller gör något, någon doft eller syn, så känner jag sådan otrolig lycka. Som att jag kikar in genom nyckelhålet till himmelen. En våg av värme och hopp väller över mig och för en kort stund känner jag att allting kommer ordna sig till slut. Om en vecka, ett år, tio år. Det kommer bli bra. Jag kommer må bra, finna ro i själen, någon dag.

Jag tänker inte vänta, jag tänker inte leta. Jag ska leva tills jag inte ens försöker längre. Tills jag en dag sätter mig ner och med öppna ögon ser att allting är precis som det ska vara. Jag ska leva dag för dag och inte oroa mig eller frukta de dagar som ligger framför mig. Jag ska inte ångra de dagar som ligger bakom mig och jag ska inte tvivla på de dagar jag lever i. Jag ska vara här, nu. Ge mig själv till er fullt ut. Jag tänker inte stänga in mig, inte gömma mig eller undvika er. Jag tänker inte dölja eller förneka.

Jag kan inte begära att jag alltid ska må bra. Jag kan inte begära att jag alltid måste göra det som är rätt för er. Jag kan inte basera mitt liv utifrån era åsikter, humör eller känslor. Jag kan inte begära det av mig själv. För jag har försökt, dag ut och dag in, komma på vad det är som gör att jag aldrig kan känna mig lycklig eller nöjd. Avslappnad. Det är för att jag låter mig själv göra så mycket saker jag inte är stolt över. Jag går som en skamsen hund med svansen mellan benen. Anledningen till att jag mår så dåligt är just för att ingen tvingar mig. Jag har inget koppel fastsatt med någon annan. Jag är inte tvungen att följa en viss väg eller vara en viss typ. Jag har bara ingen egen vilja. Ingen egen åsikt eller egen självkänsla. Jag suger mig fast på er andra som en blodigel för att följa er väg. Ta er livsvilja eller mål. Vilket i sin tur bara leder till att jag aldrig skapar mitt egna liv. Det är självklart att jag känner mig vilsen och bortkommen, att jag känner mig osäker och ensam, när jag aldrig har skapat mig själv. Jag är så många, så mycket, så det är inte konstigt att jag känner mig som ett ihopsatt pussel med olika bitar som tvingats på plats. För det är precis vad jag är.

Så nu är det dags. Nu sätter jag ned foten och säger att jag har fått nog. Jag tänker inte stirra mig blind på spegeln för att finna vem jag är. Jag tänker gå ut och upptäcka det.

Kanske var det den enda drömmer jag faktiskt kommer ihåg som fick mig att inse. Jag drömde att de två som ligger närmast mitt hjärta förstörde sina liv till droger och när jag insåg att jag inte kunda hindra dem vända jag mig istället om och sa "förstör ni era liv, tänker jag förstöra mitt". I drömmen förstörde jag det inte ens med droger. Jag valde att ta bort det enda nobla jag har i mitt liv, kanske det enda som gör att jag inte är helt förstörd idag. Jag bröt ned mitt psyke bit för bit på det grovaste sett jag kan tänka mig. Jag bröt i stort sett alla band jag har med mig själv. För att de gjorde det. Jag tror det var den värsta mardrömmen jag någonsin haft.

Antagligen hänger ni inte med och jag har ingen lust att förklara det djupare än så här heller. Men jag vaknade och det enda jag kunde tänka på var att jag måste sluta vara så beroende av andra. Eller nej, stryk det där sista. Jag måste sluta vara så instängd i mig själv. Så fort någonting händer slår jag igen som en mussla. Jag väljer den lättaste vägen ut, om ens det. För det mesta stänger jag bara av och lägger mig ned. Väljer inte ens att se en utväg eller en gnista ljus. Och det är det som måste ta slut. Jag måste finna trygghet i mig själv, inte göra allt för att inte bli lämnad. Jag måste sluta utgå ifrån att jag kommer bli lämnad. Jag sörjer för vänner jag inte ens har förlorat. Jag lämnar de killar jag inte ens har lärt känna. Jag spelar en charad för de som älskar mig i rädsla för att ser de mitt rätta jag kommer de lämna mig. Tröttna och gå vidare.

Jag vill inte öppna mitt hjärtat för jag ser ingenting av godo där. Jag ser ingenting rent eller beundransvärt. Jag ser ingenting som jag vill visa någon annan. Jag ser ingenting någon annan skulle vilja ta del av. Eller jag vet inte. Ibland känns det som att jag lämnade mitt hjärta hos någon för väldigt länge sedan. Som att jag inte kan älska, eller bli älskad, för jag har ingenting att ge.

Det är alltså dessa tankar jag ska lära mig leva utan. Det är dessa tankar jag ska fylla med erfarenheter och upptäckter istället. Med vänner och familj. Nya kunskaper och bättre tankar. För jag måste säga att jag är rätt nyfiken på vem jag är och vad jag är kapabel till. Jag är rätt nyfiken på att se hur jag är när jag inte är ledsen. Hur alla andra blir när jag inte längre är något trasigt de måste ta hand om. Vilka jag går miste om för att jag är så upptagen med att stirra in i min tomma själ. Jag vill att mina tankar, mina känslor, ska få driva fritt. Jag vill inte vara instängd i mig själv. Jag tänker inte vara instängd i mig själv. Nej, jag ska smaka, lukta, känna. Leva.

Jag heter Zabina och jag är arton år, fyller nitton i juni. Innan jag träffade mitt ex, Jon, var jag som Lina i Linas kvällsbok - oskuld, okysst, oerfarande och ganska ointressant. Jon lärde mig allt han kunde och när det sedan tog slut borde jag varit redo. Redo för att bete mig som en tonåring ska göra. Men allting har stått stilla sedan det tog slut. Nej, ingenting har stått stilla - det är jag som har gjort det. Jag avvisar utan hänsyn och tänker inte ens på det. Jag ger ingen chansen att visa vad den går för eller vad den har att erbjuda. Ibland tar jag förgivet att de bara driver med mig. Ibland har de gått genom alla mina vänner först innan de kommer till mig. Ibland är jag bara trött. Trött på att alla gör mig besviken. Att alla bara vill se mig naken och inte hålla min hand. Sen finns det dem som faktiskt är värda en chans. De som blir avvisade av mig ändå. De som faktiskt hellre vill hålla min hand. Jag hittar fel även där. Återigen tror jag ibland att de bara driver med mig. Att mina vänner också driver med mig när de säger att han faktiskt vill vara med mig.

Att öppna sig för någon ska inte vara så här svårt. Jag begär inte att jag ska slänga mig i någons armar och vi ska leva lyckliga tills det tar slut. Jag begär bara att jag åtminstone ska ge dem en chans. Ge mig en chans. För hur ska jag veta vad de går för om jag bara stänger av. Om jag slutar lyssna och verka intresserad. Om jag bara går iväg, eller hem.

Det tog 17år innan jag lyckades släppa mina hämningar och falla in i det okända. Kanske ska jag inte begära så mycket av mig själv. Kanske kommer det när det kommer. Problemet är väl bara att jag vill att det ska hända. Jag vill släppa allt och bara ge vika. Jag vill känna mig osäker och i främmande trakter. Jag vill utforska och upptäcka. Jag vill känna mig levande och uppskattad. Veta att jag kan göra någon lycklig - om så bara för en stund. Jag vill våga släppa loss och prova på. Jag vill smaka och känna. Smeka och kyssa.

Men det är inte många killar jag träffar som vill ha en upplevelse. Som vill känna elektrisiteten mellan två personen. De vill inte känna hur intensivt det kan vara. De vill bara lätta på trycket. Briljera inför polarna. Knulla den blonda bruden.

Jag vet att jag i stort sätt kan få vem jag vill. Det säger alla. Jag är attraktiv och rolig, lättsam. Jag kan om jag vill. Men vem vill ha någon som ger sig själv så lätt. Vem vill ha någon som redan stött på halva klubben och säkert legat med en tredje del av dem. Överhuvudtaget - jag är inte ute efter det fysiska. Jag vill inte ha sex med någon bara för sexet skull, eller för att ha en längre lista. Jag vill inte ge mig själv till någon som inte kommer uppskatta det eller komma ihåg mig dagen efter. Jag vill inte vara en fyllegrej eller ett vad, en trofé. Jag vill vara den som får honom att bli osäker. Den som får hans knä att ge vika. Den som får honom att må som aldrig förr. Han som inte bara knullar utan faktiskt tar sig tiden att känna mig. Han som kysser och inte hånglar. Han som förtjänar att få en omgång av den blonda bruden. Det borde inte vara svårt att imponera på mig med tanken på alla dräggiga svin jag har träffat under de här åtta månaderna som singel. Det är garanterat inte svårt att få mig på fall. Få mig att vingla lite och vilja ge vika. Men det är där jag bli besviken. Det är där de släpper taget eller tränger sig på. Det är där, när jag nästan är där, som de försvinner eller jag puttar ner dem. Det är där jag drar igenom alla anledningar jag har för varför jag ska byta nummer och fly landet.

Är jag rädd? För att öppna mig igen? För att släppa taget och faktiskt stiga ur den här bubblan? Är jag rädd ... Nej jag vet exakt vad problemet är. Skulle jag säga "fuck it" och bara köra, ge mig själv till han som hade så fina ögon eller han som var så rolig - så skulle jag bli kär. Sen skulle jag stå där, lämnad. När han vaknar och inser att han drack liiite för mycket dagen innan. Eller att han älskar sitt ex fortfarande eller att han inte är ute efter något seriöst. Medan jag står där och har kärat ner mig i honom och blir lika olycklig igen. Tummen upp för mig och min överdrivet komplicerade hjärna!

Ibland önskar jag att jag kunde säga: Kör bara. Och aldrig blicka tillbaka. Aldrig ångra det jag gjort utan bara göra det bästa av det. För gjort är gjort, det går inte att ändra. Skiter det sig är det bara att pussla ihop det igen eller lämna det bakom sig. Men jag fungerar inte så. Jag kan äta utan att vara hungrig. Jag kan sova utan att vara trött. Jag kan skratta utan att vara glad men jag kan inte älska utan att vara älskad. Jag kan inte låta ödet avgöra. Jag kan inte ta chanser utan att veta att jag har oddsen på min sida.

Så... Jag hamnade lite i en svacka för en vecka sedan - därav de få inläggen. Jag har skrivit mycket, men för privat bruk. Pappa brukar alltid säga att jag borde tänka på vad jag skriver här så jag skrev det på Word istället. Jag tycker inte om att censurera mig själv på min egna blogg, så varför skriva något överhuvudtaget då?

Listan blir lång om jag ska gå genom allting jag inte tycker om för tillfället. Det är mycket jag inte förstår och mycket som gör mig så förbannad att jag gråter på tunnelbanan. Det är mycket jag är rädd för och inte vågar ta tag i. Det är mycket jag inte kan prata om eftersom min röst helt enkelt försvinner. Jag funderar på att skriva brev till de älskade och förklara för dem, er, varför jag är som jag är. Jag vill förklara mina räddslor och min ilska, jag vill prata om dem med er. Men inga ord beskriver, inga meningar går att tyda. Jag skriver ett helt brev men skärmen är fortfarande vit, tom.

Ibland känns det som att jag är förlamad i hela kroppen. Jag ser och hör er, jag är medvetande om allting som händer runt omkring mig, men jag kan inte röra mig. Jag kan inte prata med er och jag kan inte röra er. Jag kan inte be er att ta tag i mig och skaka mig så hårt så att allting faller på plats igen. Jag bara ligger där, hjälplös och förtvivlad, och stirrar ut i ingenting och bara önskar att jag kunde ta tag i allting. Att jag kunde ordna allting. För er och för mig. Ordna så att allting blir så där bra som det var förut. När allting var som det är nu förutom muren runt mig. Förutom stenen i mitt hjärta och taggtråden runt mina lungor. Då när mina fingrar var varma och stegen lätta. När allting bara var logiskt och självklart. När det inte gjorde ont att gå upp på mornarna för att man inte visste vart man skulle eller vad man skulle göra. När ingen var besviken - för det fanns inga krav eller drömmar att krossa.

För ingenting är särskilt annorlunda nu. Mitt liv är ungefär likadant som det alltid har varit. I stort sätt samma vänner och vanor. Samma rutiner och hem. Och ingenting fel med det - de delarna av mitt liv älskar jag. Men jag är bara borta. Allting gör så onödigt ont och mina tankar är så skrämmande att jag bara vill skrika på hjälp. Jag vill bara ut från det här mörkret och förstår inte hur det kan vara så förbannat svårt att hitta dörren!

Men jag är bara i en svacka nu. Det blir bra snart ska ni se.

Trots att jag har mått så förbannat bra på senaste tiden så kan jag inte hjälpa att vara på vippen att gråta så fort jag lugnar ner mig. Kanske är det den otroliga kärlekshistorien (Stephenie Meyers serie) jag läser nu som får mitt hjärta att ömma och min längtan att växa. Efter närhet. Någon att tycka om och hålla om.

Egentligen tror jag mest att det handlar om att jag alltid gör så. Även om jag inte är ledsen så gråter jag. Varför? kan man ju undra då. Men det har jag inget riktigt svar på. Kanske för att jag varit så ledsen så länge att det helt enkelt blivit en rutin.

Linda och jag pratade lite smått om döden igår, hon håller på med det i skolan nu nämligen. Jag tror det fick mig att öppna ögonen lite. Jag lägger ner så mycket tid på att må dåligt och tycka synd om mig själv att jag helt glömmer att leva. Jag har försummat mina vänner och familj för istället krypa in i mig själv och äta upp allt positivt. För jag har så fina vänner som inte alls har fått den uppmärksamhet de förtjänar. Så cred till Linda, Emmeli och Mickis (I ain't got no fight in me in this whole damn word, telling you to hold off - you choose to hold on) som har orkat hänga kvar ändå.

Jag har bara saknat så mycket energi på sistone. Minsta lilla ansträngning och jag har gått av på mitten och brutit ihop. Alla ord, och de som inte sagts högt, har tärt på mig onödigt mycket. När jag får reda på att någonting är fel lägger jag mig ner och förstör mig själv istället för att ordna det. Jag har betett mig hänsynslöst och själviskt. Visserligen har jag då mått bra för stunden men det är inte värt det. Det är inte värt att må bra på andras bekostnad.

Jag har varit förjävlig och jag ska bättre mig. Jag ska försöka att ställa upp för er även om jag hellre känner för att sitta i mitt hörn och göra ingenting. För det är ju så enkelt som att jag mår som bäst när jag finns där för er, när jag är med er. Så att jag valt bort er för att tära på min själ istället är helt oförståligt. Men jag har känt mig som en börda. Känner mig fortfarande som en börda för vissa. Ibland känner jag för att skita i er om ni inte vill vara med mig men ibland betyder ni så mycket för mig för att jag inte klarar av det. För det mesta tror jag bara att det är jag som återigen överdramatiserar och analyserar för mycket som vanligt. Time will tell.

Jag sitter på golvet med ryggen mot sängen. Det enda ljus jag har är julstjärnans svaga strålar. Queen sjunger rakt in i själen på mig och jag kan inte hjälpa att tårarna börjar rinna. Jag tror inte jag mår så bra.